En gala som gör skillnad

– Magdalena Andersson är i Uppsala, vi borde bjuda in henne – det här är ju viktigt! Finns det plats på första föreställningen? frågar Em, en av Kulturskolans teaterelever. Jag skriver till henne nu!

Det är tre timmar till premiären av årets Världens Barn-gala i Uppsala; En mur är bara en bro på högkant. Stämningen inne i logen hos Kulturskolans teaterelever är förväntansfull, glad och kanske an aning nervig. Em, Märta, Alma, Kerstin, Olivia, My och Siri fyller varje molekyl av rummet med sin närvaro. Skratt ekar, hår rullas upp, varje millimeter av yta täckt med snacks, smink och rekvisita. Flera politiker spontaninbjuds av eleverna via Instagram. Karaktärers motivation diskuteras in i det sista; vissa är helt säkra på vad deras person vill, tänker och känner, andra sätter kanske de sista pusselbitarna i konversationen. Alma har tappat rösten och får bara kommunicera via papper och penna, men får fram sin åsikt ändå.

– Det här är det bästa stället att vara; jag brukar säga att jag håller på med teater för att få hänga och käka pizza, skrattar Zara Ottner, teaterlärare och en av eldsjälarna bakom galan.

 

Det är andra året som en gala arrangeras här, ett samarbete mellan kulturskolans olika inriktningar. Flera lärare är drivande, men helheten för kvällen sammanfogas i stort av Zara. Runt allt och alla, in och ut ur loger, korridorer och scener surrar hon, aldrig stilla.

I kväll kommer kulmen på veckor av arbete, det är nu allt sätts samman – live. Dansare, kör, musiker, funkiselever, sångare, orkester och teaterelever ska alla äntligen stå på samma scen. Repetitionerna har pågått länge, separat och i mindre grupper, och under dagen har de sista övergångarna tränats på plats i sal B på Uppsala Konsert & Kongress. Men det är först under första föreställningen som allt verkligen kommer att ske i ordning, alla berättelsens pusselbitar ska länkas samman en efter en inför en förväntansfull publik.

Murar ska byggas, murar ska rivas, murstenar av frigolitkuber ska placeras ut i ett exakt mönster för en danssekvens. Dagen innan på repetitionen var allt lite mer trevande, första försöken långsamma, sakta ökande i takt med självförtroenden och muskelminne. Och klädval – vilka av de glittriga skorna är egentligast lämpligast för att klättra på murar? På plats i lokalen idag fick allt arrangeras om för att passa med orkesterns placering, och processen började om. Tjusningen med live.

Klockan blir äntligen fem. Första föreställningens publik strömmar in, barn dansar med och applåderar till pausmusiken. Orkestern ler till svar. Båda kvällens föreställningar är fullbokade, i sista minuten fick till och med några extra stolar ställas ut med handskrivna nummerlappar fasttejpade på ryggarna. Det är gratis att närvara men donationer till Världens Barn uppmanas, både i programmet och under föreställningen.

Snabbt ställs publiken inför kvällens drama – två rivaliserande presentatörsgrupper, påeldade av en beräknande programdirektör, blir osams och lockas att bygga en mur som delar scenen i mitten och skapar två separata galor. Programdirektören vill inte att grupperna ska samarbeta, och absolut inte att de ska prata om barns rättigheter. Kunskap kan leda till obekväma frågor, väcka tankar, driva förändring. Det är lättare att behålla status quo i världen om man tänker i termer som ”vi” och ”dom”.

– Om man lyckas få ens två personer som ser föreställningen att tänka till, då har man förändrat något, säger Zara. Och väcker jag inte tankar hos publiken, så har jag i alla fall jobbat med hundra ungdomar som har fått tänka på frågorna, och de blir sedan vuxna och kan påverka.

Vikten av barns rätt till utbildning, trygghet och hälsa, i Sverige såväl som runt om i världen, vävs in i föreställningen via sånger, musikval och teaterelevernas manus. Att verkligheten kan se väldigt olika ut för tjejer och killar, och att alla barn har rätt att gå i skolan upprepas flera gånger.

– Grejen är väl att på något sätt få barn att våga berätta om hur det kan se ut i samhället för barn, berättar Zara.

För teatereleverna är den viktigaste scenen i föreställningen just när de slutligen får möjlighet att prata om barns rättigheter, de två rivaliserande faktionerna nu sittandes högt uppe på muren, tillsammans. Är det äntligen dags att riva hindret som separerar dem?

– Vi måste ju prata om barnen, det är ju det allt handlar om, säger My. Det är det enda min karaktär vill.

Eleverna tar plats och skapar minnen tillsammans

Under föreställningen står barnen och ungdomarna i centrum – både i manus och som aktörer. De får ta plats och visa upp vad de kan. Och de kan! Ibland går inte allt exakt som repeterat men med lugn och energi löses allt. En felplacerad kub flyttas smidigt, en mikrofon som inte samarbetar byts sömlöst ut av Zara mitt under en sång.

När det är dags för final får funkiseleverna stå i rampljuset med både solosång och dans. En av tjejerna håller hand med teatereleven Kerstin, en extra trygghet på scenen. På slutet av sången sluter alla som varit med under kvällen upp. Dansarna studsar in på scenen med sprakande energi, hundra röster blandas i sång och tunna sjalar i regnbågens alla färger viftas högt i takt med musiken. Scenen är fullpackad av glädje.

Då applåderna tystnar för sista gången brukar en tillsammanskänsla blandas med eufori. Eleverna är vana att göra saker separat; teater, musik, sång, orkester. För dem ger galan en helhetskänsla, en del i ett pussel. För vissa är kanske just möjligheten att få stå på scen det som betyder mest, för andra är syftet bakom galan en drivande motivation. Oavsett lever både de stora och små upplevelserna kvar.

– Mina starkaste minnen som lever kvar är nog det som sker bakom kulisserna, berättar Zara. Barn som high-fivar varandra. Barn som aldrig stått på en sådan här stor scen och insett att de vågade göra det. Mötena. Mina funkiselever som fått vara en del av det här…. Det som händer bakom scenen slår allt annat.

Just den här gången dök inte de sista minuten-inbjudna politikerna upp, måhända såg de inte meddelandena i tid. Men kanske har några spirande tankar väckts hos publiken? Och en massa minnen har skapats bakom kulisserna – platsen där allt händer.